Att säga nej, fast man vill säga Ja!
En sån grej händer mig just idag. Jag vill med och kolla på serie tillsammans med lite kompisar ikväll, men orken finns inte. Jag behöver vila och vara för mig själv. Tyvärr.
Ofta i livet har jag fått tacka nej till saker på grund av min psykiska ohälsa. Jag orkar ibland inte, mitt huvud är kanske helt slut efter att jag varit exempelvis på ICA maxi och handlat och där var alldeles för mycket folk, så den dagen orkar jag inget annat än att vara hemma själv.
När någon/några kompisar vill att vi åker på semester några dagar för att få miljöombyte, kanske shoppa på stan, och hitta på en massa olika saker så är min första tanke: Hur ska jag klarar av det? För det första måste jag ju lämna min lägenhet. Det är svårt. Alldeles för svårt vissa gånger. Jag har många gånger tvingat kompisar och pojkvänner att de måste komma och kontrollera allt i min lägenhet. Är spisen verkligen avstängd?, Är fönsterna stängda?, Är sladdar utdragna?, är dörren låst?, Är kranarna avstängda?, med mera, med mera. Jag har till och med tvingat personer att skriva ett slags kontrakt att det är deras fel om min lägenhet brinner upp. Då är det inte mitt fel! Det är svårt för mig att lämna min lägenhet på grund av mina tvång. Och för det andra.... Hur fan ska jag orkar det? Alla intryck? Alla människor? Och att hitta på mycket saker flera dagar i rad?......
Men kan du inte jobba som undersköterska då?.............. Ähhhhh, nej!!!! Det går inte! Jag har ju utbildat mig till det, men tyvärr nej...... Jag har alltid velat jobba med att hjälpa människor och utbildade mig runt år 2004 till undersköterska. Jag jobbade i ungefär ett halvår - 8 månader efter utbildningen till det kraschade rejält. Jag har alltid haft jättesvårt när jag jobbat inom vården, men i början på år 2005 blev det helt galet för mycket! Att jobba inom vården när man varje dag är livrädd att råka skada eller till och med råka döda en annan människa är inte särskilt hållbart! När hela dagen är en enda stor ångestbubbla att man till och med tuppar av av all oro.
Ofta måste jag säga nej, fastän det är ett Ja som vill komma ut ur munnen.
Någon som känner igen sig?