Tillbaka
Nu måste jag börja skriva igen känner jag. Och jag börjar inte milt. Behöver skriva av mig.
Idag (likaså många andra dagar på året) har jag mörka tankar. De där tankarna som jag är rädd för.
De där som har ett själv i sig samtidigt med ett mord.
Jag sa ju det. Det börjar inte milt.
Jag har idag tänkt mycket på framtiden, men även det förflutna. Känner hur jag dras ner i en svacka nu som jag inte vet hur jag ska orka. Men det är ju så jämt. Det går upp och sedan går det ned. Idag, nu, är det nedåt. Tankar kring att jag kommer aldrig finna kärleken, lyckan och en inre frid i mitt liv. Jag tänker framåt och ser en rad av en massa svackor. Livets mörker. Jag HATAR när jag känner så här!!!!! Men så är det. Man ska kanske inte dela sina innersta tankar med någon. Jag tycker att jag bara bli besviken på människor hela tiden. Känns ofta som om det inte spelar någon roll att jag är en bra person, en trevlig och mycket godhjärtad omtänksam tjej. Jag bryts ju ändå bara ned. Fråga mig ofta vem i helvete skulle kunna klara av att älska mig? Denna fina tjej med en "mörk sida", den jobbiga sidan. Den sköra sidan. Den som faktiskt är en del av mig.
Tänk om jag kunde känna mig riktigt hel.
Vad jag babblar. Mår bara kasst just nu.
Men för att se det positiva så ska jag hålla en föreläsning på fredag om mina funktionshinder. Eller som jag vill kalla det vid positiva/glada dagar funktionstillgångar.
Tack för mig.