Dödsångest
Jag minns att jag redan som sexåring var otroligt rädd för denna här döden som skulle inträffa någon gång i livet.
Varför ska man dö? Varför är det så? Jag minns än idag min riktiga panik jag hade över de här tankarna och funderingarna som barn. Jag låg hemma i en av våra soffor och funderade djupt och länge på hur det skulle kännas att inte finnas mer, hur det nu kan kännas? , jag fick i alla fall enorm panik och började hyperventilera och kunde knappt andas. Så händer det idag också. Jag har alltid och kommer ju troligtvis alltid varit rädd för döden.
Det lustiga är väl att jag i perioder har självmordstankar. Det går ju inte ihop........ Men de har funnits i mitt huvud några gånger. Hur många vet jag inte och vill väl inte veta heller. Jag blir idag ledsen över att jag haft de tankarna, jag vill ju inte dö. Men ibland har livet varit outhärdligt och tankarna sprider sig i huvudet. Som den dagen då min älskade kompis och kärlek dog. Då ville jag med dö.
Jag tror dock inte att allt bara är slut helt plötsligt. Det kan ju inte funka. Jag hoppas på något slags Nangijala, fast ett fint ett. Allt är bara vackert. Inget ont finns. Och där får man träffa alla man älskar och älskat igen. Kanske alla har en och samma ålder i detta "efter-döden -land". Typ 20-30 år. Inte vet jag. Och det vet ju ingen annan heller. Eller?