ocdmalin.blogg.se

Insändare: Därför är jag öppen med min diagnos

Katriina Hugosson skrev i Nytt om OCD nr 3 2016 att det inte är så många av OCD's medlemmar som ställer upp och vågar prata om den egna erfarenheten kring sin OCD.

Här har ni en medlem i alla fall som gärna gör det.

Jag har sedan 2011 haft föreläsningar om mitt tvångssyndrom. Jag har även medverkat i media på olika sätt för att prata och informera om hur det är för min del att leva med denna svåra sjukdom.

För mig är det viktigt att vara öppen med min diagnos. Det har inte alltid varit så, jag skämdes väldigt mycket och höll det mycket i det dolda tills en dag då jag fick en ide' att jag kanske skulle kunna hjälpa någon genom att våga berätta om svåra saker som man kan skämmas av och tycka är jobbigt. Jag ville visa att man inte är ensam, vi är många med OCD.

Jag fick min OCD diagnos år 2005, 22 år gammal och det tycker jag var sent i livet. Jag hade gärna velat att någon hade berättat att det fanns en sjukdom som gjorde att man kunde ha konstiga, äckliga, fruktansvärda, hemska tvångstankar och  att man kunde ha något som hette tvångshandlingar som kanske gjorde att man inte kunde komma hemifrån på flera timmar eftersom man var tvungen att kontrollera en massa olika saker i hemmet med en oro att det skulle börja brinna, inte vara låst, bli översvämning, med mera.

Jag kände mig så ensam i min sjukdom. Med påtryck av en vän vågade jag dock ta kontakt med psykiatrin år 2005, trots stor rädsla att de skulle spärra in mig antingen i fängelse eller på ett mentalsjukhus när jag kom dit och berättade mina konstiga tankar och om vad jag gjorde för tvångshandlingar.

Jag började i KBT-terapi och gick flera år.

Efter några år med terapi som inte riktigt funkade på mig så bestämde jag mig för att kolla om det fanns något intresse någonstans att jag kom och föreläste om min OCD.  Det kunde nog hjälpa mig en hel del om att våga prata om detta istället för att vara i det dolda. Jag frågade Studieförbundet Vuxenskolan Blekinge om de skulle kunna tänka sig att hjälpa mig. Det kunde de! Och de ordnade så att jag skulle komma till en socialpedagogutbildning i Jämshög och berätta min historia.

Jag älskade det! Eleverna sa att jag verkligen borde satsa på att ut och föreläsa. Så har det rullat på sedan 2011. Med många intervjuer, tv och radio program och ett hundratal föreläsningar.

Jag vill informera om min OCD. Jag vill berätta om att jag har så skrämmande tankar att jag är helt panikslagen ibland och hela kroppen är en stor ångestklump. Tankar som att jag är rädd att jag ska råka skada eller döda någon, tankar att jag ska råka ta på någon människa på ett olämpligt sätt eller ställe, tankar om att jag kanske ska råka skrika ut något olämpligt i en stor sal full av människor. Och att jag har många tvångshandlingar för mig, jag räknar, jag hoppar, jag letar efter lik som jag är rädd att någon planterat i min lägenhet eller i min bil, jag slår mig, jag blinkar och kontrollera saker och ting på olika sätt. Allt detta vill jag berätta. För det är faktiskt inte jag. Det är faktiskt min OCD