1 December
Jag var väldigt nära att få en panikångestattack idag, då känns det som tiden stannar. Och upplevelsen att min tid kanske tar slut där och då. Min livstid alltså.
Just nu har jag mycket såkallad fritid. Fri tid. Jag är arbetslös på mina 25% som jag kan jobba. Jag hoppas på att jag snart får ett jobb/praktik eller någon sysselsättning. Börjar känna mig lite rastlös. Fast jag försöker göra en hel del ändå. Kan ju jobba med att marknadsföra mina föreläsningar, blogga och lite som kan leda till jobb. Jag försöker sysselsätta mig ändå. Träna, umgås med människor, besöka biblioteket, städa lite extra, läsa, med mera, med mera. Men det är bra att ha ett jobb att gå till.
Ja, tiden springer iväg. Jag försöker leva i nuet. Ta vara på dagen, även om jag ibland bara önskar att den kan ta slut. Men jag vill ju ändå ta vara på min tid. Jag har ju tid. Vet ju aldrig när den kan ta slut. Läste någonstans att man i genomsnitt lever 29 000 dagar.